Ett sista farväl...(för den som orkar läsa allt.)

Jag vet att jag egentligen har lagt ner bloggandet... I alla fall just för nu. Men jag känner att jag vill och behöver dela med mig av mina tankar och känslor efter min älskade katt Assar's död. Nu har det gått 2 dagar sedan han fick somna in och komma till en bättre plats. Saknaden och tomheten efter honom har varit mer eller mindre outhärdlig....nu idag har man sakta men säkert börjat klara av att tänka på honom och prata om honom utan att börja gråta. Men självklart finns denna grymma smärta kvar som trycker i mitt bröst. Jag kommer nog alltid att ställa mig frågan; VARFÖR?! Vad hade han gjort för att möta detta orättvisa öde? Han var född den 8 augusti 2006 och fick nu i torsdags den 21 juli 2011 somna in på Smådjurskliniken här i Kristinehamn. Så han hann alltså inte ens att fylla 5 år!! Han var fortfarande ett ungdjur och jag kommer aldrig förlåta den makt som gjorde honom detta! Varför varför varför?! Senast nu i april skrev jag ett inlägg här om att vi hade varit hos veterinären med honom och att den veterinären som vi hade då sa att det var typiska allergi utslag han hade. Men vet ni vad? Troligtvis så var han sjuk av detta som nu har tagit hans liv redan då! I alla fall om man ska lyssna på den veterinären som vi hade nu sist i onsdags när vi var iväg med honom. Men för att detta inte ska bli rörigt ska jag ta allt från början... Som sagt så har han haft klåda vid sina öron och på halsen. Åkte iväg till vet. och fick kortisontabletter till honom. Såren försvann till slut men gjorde klådan det eller orkade han bara inte att klia sig längre? Ingen som vet... Hur som helst märkte vi mer och mer att hans aptit försvann. Tillslut slutade han att äta helt och bara kräktes galla typ hela tiden. Detta märkte vi först efter att vi kommit hem från Turkietresan som vi var iväg på mellan den 8:e - 22:e juni. Vi trodde först att han bara hade hamnat i nån slags depression när vi hade varit borta så länge. Att det va därför han mat-vägrade.. Men tillslut fick vi nog och sa att nu får vi åka iväg med honom! I onsdags den 20 juli fick vi tid kl.14 och veterinären vi hade då gav honom följande diagnoser; Gulsot, då hon såg att hans slemhinnor i svalget var gulaktiga (vilket hon även visade mig och jag kunde klart och tydligt se det..) Hon sa att det oftast uppstår när kattens lever inte fungerar som den skall. Sedan kunde hon även känna att han hade en del knölar i magen. Vad det va för nåt fick vi aldrig reda på. Men i efterhand så skulle det inte förvåna mig om kraken hade cancer eller nån jävla skit också! Hur som helst. Kände hur klumpen i magen växte och hur ögonen fylldes med tårar. Att det var så här illa hade vi aldrig trott. Joakim och jag hade hoppats på att han bara var förstoppad eller att han hade svalt nån konstigt i värsta fall. Hur som helst så sa veterinären att om vi ville kunde de ta ett blodprov på han om vi ville ha svart på vitt att hans lever va dålig. Assar var så duktig när djursköterskan kom in och stack honom i höger framben. Gav inte ifrån sig ett pip och satt helt stilla medans jag lugnande strök honom över kroppen. När det va gjort fick han gå in i buren igen och vi fick sitta och vänta ca 30-40 min på provsvaren. Jag grät redan då för nångonstans kände jag väl på mig att detta inte var bra. Veterinären kom tillbaka in och sa att det var som hon trodde. Assars blodvärden var ca 3 ggr så högt mot det normala. Det ena värdet (ALAT: Tecken på vävnadsskada i levern) skulle ligga <1,75... Assar's värde var 8,97 (!) Det andra (ALP) skulle ligga <2,05.. Där hade han 5,77. Jag fick inte fram ett ord för tårarna brände i ögonen på mig och klumpen i halsen gjorde att jag nästan inte kunde andas. Efter en kort stund kunde i alla fall Joakim få fram några ord och frågade om det fanns något vi kunde göra. Oddsen va enligt veterinären 1 av 10 att han skulle klara sig och bli helt bra. Till ett högt pris vad gäller pengar dessutom. Vi fick i alla fall åka hem med Assar igen för att smälta allt och ta ett beslut hur vi skulle göra. Egentligen var det ganska solklart redan hos veterinären att en avlivning vore det enda rätta, precis som veterinären själv sa. Kl.09.00 på torsdagsmorgonen ringde Joakim till kliniken för att boka tid då jag själv inte orkade rent psykiskt. Efter att han lade på kom han in till mig i vardagsrummet där jag låg med mitt hjärta i famnen och sa med gråten i halsen att kl.14.00 samma dag skulle han få somna in. (Gissa om jag kommer ogilla det klockslaget nu ett tag framöver då vi fick samma tid både på onsdagen och torsdagen) Kramade om Assar och grät så jag tror hälften vore nog. Det va bara att räkna ner timmarna och kl.13.30 kom svärfar och även svärmor för att ta ett sista farväl. Svärfar va snäll och ställde upp att åka iväg med honom då vi själva inte klarade av det. Jag satt gråtandes på sängkanten med Assar bredvid mig när de kom och svärmor kom gråtandes emot mig och gav mig en stor hård kram. Efter ca 10 minuter då jag lyckats samla mig något lyfte jag upp honom och kramade och pussade på honom en sista gång innan jag la in honom i buren. Ett sista ynkligt jam-ljud hörde vi innan svärmor och Joakim sa gråtandes i mun på varandra att det va dags att ge sig iväg. Joakim har varit stark i detta mest hela tiden och kunnat kontrollera sin gråt hyfsat men just då den stunden när de slog igen ytterdörren och jag sjönk ihop på vardagsrumsgolvet i nästan krampaktig, hysterisk gråt så kunde inte han heller gråta mindre än vad jag gjorde. En lång stund höll vi om varandra och grät ut ordentligt, vilket kändes skönt efteråt. Nu är han borta och det är väl bara att acceptera. Jag vill inte lägga skulden på någon, men jag kommer nog alltid att vara arg, ledsen och besviken på att kompetensen tydligen inte fanns hos den första veterinären vi va hos i april då den vi hade nu sista ggn sa att klådan kan troligtvis varit ett tecken på dålig lever redan då. Hade vi tagit ett blodprov på han redan då så hade sjukdomen kanske upptäckts i tid och vi hade kunnat bota honom och han hade fortfarande varit här hos oss. Jag vet att det inte går att tänka riktigt så... men ändå så gör jag det..:( Våran lilla Agnes är nu alldeles solo och vi vet inte om hon har fattat än att han är borta. När vi kommer hem efter att ha varit ute nånstans så ser vi hur hon vill se förbi oss ifall Assar är med oss.. Lilla gumman! :( Denna sommar som jag trodde skulle bli så bra blev på ett ögonblick en av de värsta i mitt liv hittills... Vila i frid min älskade Assar! Matte och husse älskar dig och du kommer föralltid att finnas i våra hjärtan och i våra tankar! ♥


Jaaa jag vet att det var väääldigt detaljerad information detta. Ni kanske tycker att "varför ska jag plåga mig själv genom att skriva allt detta?" Till dig som tycker så vill jag till mitt försvar säga att det är min ensak vad jag vill skriva och dela med mig av och att du inte varit tvungen att läsa enda hit. Den som orkade att läsa enda hit var tydligen tillräckligt intresserad av hur dessa dagar har varit för mig och till Dig vill jag ge en stor kram och säga TACK! Det tyder på att Du bryr dig....på riktigt!

 

P.S: Jag vet också att det inte bara är mig det är synd om just nu. Tänker på de som sårats / dött vid det hemska attentatet i Oslo igår. Jag tycker att det är fruktansvärt och lider verkligen med de anhöriga.


RSS 2.0
Ladda ner en gratis bloggdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!